Bestämt mig

Jag har bestämt mig. Ingen annan förutom dom som redan vet kommer få reda på min ätstörning. Jag vill inte ha fler såna relationer där min ätstörning räknas in. Jag vill inte att folk ska bry sig och tjata. Jag ska bita ihop och klara det. Jag har ändå inget val, jag måste kämpa med henne, som alla andra, varenda dag, resten av mitt liv och varför ska jag då ta ut det på andra? Det hjälper liksom inte. Det låter kanske tragiskt men jag känner inte vid henne på samma sätt som innan även om jag har mina gränser men jag kan kontrollera henne och det kan ni andra också!

Vårregn

Jag ser bilder på er. Hur lyckliga ni är. Hur ni verkligen vill vara i varandras armar. Hur ni skrattar. Kramas. Pussas. Delar allt.
Varför kan inte det vara jag? Varför kan inte jag få också ha det så? Varför måste jag brottas, varenda sekund med något som egentligen är helt ovärt det? Mot någon som tar all min energi. Som snor alla mina tankar. Alla mina känslor. Får mig att vilja falla ner. Gömma mig. Dö. 

Jag önskar att människor såg. Förstod. Inte bara sa ''det blir bättre''. För när fan blir det bättre? Blir det någonsin bättre?

Stay Strong!

Här ekar det tomt. Men saker händer. Jag hinner inte stanna upp och tänka hur mycket jag än vill det. Men det är skönt att slippa tänka på vissa saker. Och ja, jag pratar om äs. Jag är rädd, rädd för henne och hennes sjuka tänkande och gömmer mig bakom fasaden, för absolut INGEN får se. 

Jag såg Demi Lovato's ''Stay Strong'' och allt jag har att säga är att den gav mig ett par tårar och jag kände mig inte lika ensam när jag väl såg den. Men den är verkligen värd att se. Hon visar att t.o.m kändisar har sina problem. Och det är som hon säger, det är en daglig kamp. Och hon är en sån klok och vacker tjej! Vill också bli som henne och alla ätstörda/anorektiker borde stanna upp och kolla på den och tänka till. Vill ni verkligen fortsätta att leva med det här? Det blir lättare bara man är beredd på striden och detta är inte ett alternativt liv för en normal och frisk människa! Så gör ert val idag, fortsätt så här, mot döden eller ta er själva i kragen och bli friska! Det finns en annan utväg istället för döden!

Styrkekramar!

Från lätt till svår

Tänk dig att du hela tiden måste tänka på vad du stoppar i dig, att du hela tiden, 24 timmar om dygnet har en röst inom dig som bara förklarar det dåliga med dig. Att du ständigt känner ångest. Ångesten som aldrig försvinner. Ångesten som aldrig blir nöjd. Ångesten som bara blir värre. Vad gör Du då?

Tänk dig att varje måltid är en kamp. Att du har ett stort kontrollbehov av vad du stoppar i dig. Att det är något som nästan är omöjligt att stoppa. Du vet inte hur du ska ta dig ur det. För det känns som att det inte finns någon utväg.

Allt folk säger är ''ät'' men hur lätt är det? Att du vill träna men att det inte går för du har ingen energi och ingen näring så kroppen viker sig.

Ingen vill leva det här livet, innerst inne. Alla vill vara friska, kunna äta utan ångest, ha en frisk och sund kropp och framförallt friska och sunda tankar som påverkar positivt och inte negativt.

Det börjar som en lätt lek men ju längre man spelar desto svårare blir det.

En kamp för livet

När man har en ätstörning är det mer än vikt. Man fördärvar sig totalt. Man fördärvar det som man har byggt upp sen födelsen och ser hur det fördärvas och det där måste man ändå bygga upp sen igen, man måste bygga upp sin kropp, sitt psyke och hela sig själv och det är svårare än vad man kan tro. Det handlar om ångest och tårar. En kamp för livet helt enkelt.

Och förutom att få den där ätstörningen innehåller det oftast en depression då man inte vill något mer förutom att ligga hemma, gråta och lyda ätstörningen/Ana.

Det jag själv hatar mig själv för är att jag fördärvade mig själv, gick ner i depressionen och ätstörningen när min kropp utvecklades som mest. Mina höfter skulle blivit bredare, mina bröst hade precis börjat växa och jag skulle ha blivit en fullbordad kvinna. Men Vad är jag nu? Inget av det där, jag har inget utav det där. Jag har en utav dom minsta bh-storlekarna som finns och jag har ingen attraktiv kropp fast än att jag inte ser den. Jag vill se den från eget perspektiv, som alla andra ser den. Inte som äs ser den, jag vill skaffa mig en egen uppfattning.

Det går inte ihop

En ätstörning har så många olika personligheter. Jag kallar henne för en falsk vän. Hon visar trygghet och kärlek till en början men övergå till ett monster senare.

Jag hatar att bara hälften av henne är kvar i mig. Antingen är hon där hela tiden eller inte alls. Men för mig är det som ett mellanläge. Som att jag inte märker av henne längre men som att jag ändå märker av henne. Hon finns där men ändå inte. Jag kanske bara har slutat bry mig?

Jag vill bli av med henne nu nu nu. Men vart hittar man motivationen? Att man får börja träna om man äter? Men då kommer nästa tanke; är det verkligen värt att äta minst 5 mål om dagen så att det blir som ens livsstil istället för ätstörningen? Att överleva alla målen och att få ångest och att man ändå inte får träna?

Det. Går. Inte. Ihop.

Det som jag skrev en gång

Dessa smala bilder. På tjejer och killar. En vikt som inte ens är rimlig. Då kallas det för något som heter anorexia. Som inte är allt för okänd för mig. Det är en sjukdom som förknippas med döden. 

Så varför håller vi tjejer och killar på med detta? Försöker uppnå något som är orimligt fast att vi tror att det är möjligt? Det är självskada. Fast på ett helt annat plan. Det är sjuka ideal. Och av att uppnå idealen mår ingen bra utav. Kanske för stunden. Men inte i längden. Oavsett kön, personlighet och bakgrund. 

Rummet

Att sitta i det där rummet. Vara förväntansfull. Skaka hand. Gå in i ett rum som man känner igen fast att man aldrig har varit där. Man känner ett slags hopp men ändå hopplöshet. Att man bara ''går dit för att prata''. Att det inte finns någon riktig utväg. Att få saker förklarat för sig som man har hört tusen gånger innan. Man nickar. Förklarar. Pratar. Men framförallt ler man för att inte visa sin svaga sida. Hon där säger att man måste vara stark.

Hej!

Hej.

Mitt namn är Emma. Jag är 16 år. Jag lever egentligen som vilken normal 16åring som helst. Jag går första året på gymnasiet, fikar, bloggar, är med vänner, shoppar osv osv. Men den enda skillnaden? Det är min ätstörning (ätstörning uns) vilket jag kommer fokusera på i denna bloggen och ge små tips till er som också har samma kämparglöd som jag som sitter fast i ''skiten'', som vill bli friska.

Jag är inne på mitt andra år som ätstörd. Jag fick min våren 2011. Och jag har hållt på med BUP, psykologer, kuratorer osv i snart 2 år. Förra året blev jag så kallad ''friskförklarad'' men jag föll dit igen så nu sitter jag här igen. Men jag tror på mig själv. Jag KAN bli frisk. Och jag SKA bli frisk. Hur lång tid det än tar. Visst, jag tror inte på ett helt friskt liv men jag tror på att man kan bli väck anorexin/ätstörningen till viss del så att man slipper påverkas i sin vardag utav den. Och jag kan säga att det har varit och är en sjuhelvetes kamp som alla ni som är ätstörda vet. Men en dag ska vi stå där uppe, med flaggan på toppen!

Och det kommer bli en hel del tunga ord från min sida men även lättare ord. Jag kommer förövrigt inte ge ut min vikt för jag vill inte skapa någon hets, det räcker att jag och min omgivning vet om den och jag kommer blogga anonymt.

Så välkommen till att följa med mig på min resa, mot ett friskt liv!